Elton Dean | Paul Dunmall | Paul Rogers | Tony Bianco | Remembrance | No Business Records

Elton Dean – alto sax | Paul Dunmall – tenor sax | Paul Rogers – bass | Tony Bianco – drums

Recorded 9th February, 2004 at Steam Room Studios, London. Recording engineer Jon Wilkinson. Photos by Gérard Rouy except photo of Tony Bianco by Christopher Trent. Mastered by Arūnas Zujus at MAMAstudios. Design by Oskaras Anosovas. Produced by Danas Mikailionis. Co-producer – Valerij Anosov

CD 1 | Trio I (Dunmall / Rogers / Bianco) 23’27” | Quartet (Dean / Dunmall / Rogers / Bianco) 37’32”

CD 2 | Duo (Rogers / Bianco) 28’30” | Trio II (Dean / Rogers / Bianco) 26’01”

elton

English saxophonist Elton Dean

has inspired several memorials since his untimely demise in 2006. But there is always space for another when it is as vital as Remembrance, a two CD set from 2004 issued by the Lithuanian NoBusiness imprint. Best known for his seminal work with the jazz rock pioneers Soft Machine, Dean also amassed a substantial discography in the company of luminaries such as Keith Tippett,Kenny Wheeler, Roswell Rudd and Howard Riley. All the three other participants on this slice of unfettered, free jazz interaction collaborated with Dean repeatedly from the early 1990s onwards, explaining the easy going ambience and apparently effortless mesh of this expansive well recorded studio session. It is Dean’s wiry alto saxophone along with Paul Dunmall’s brawny tenor, which provides most of the narrative thrust here, accompanied by the hypnotic pulse laid down by bassist Paul Rogers and drummer Tony Bianco. Though titled presumably in Dean’s honor, he features on only half of the 115-minute program, once in the full quartet, and once with the rhythm section, with the remainder comprising a trio with Dunmall and an outing for the rhythm team alone. Both reeds adopt a measured approach, taking their time to build up to what turn out to be fleeting crescendos, worrying phrases and turning them over to find what secrets they might reveal. At times Dean even recalls Ornette Coleman in the vocalized quality of his aching, occasionally lyrical, cries.

The 37-minute “Quartet” forms the center piece of the offering. In spite of long acquaintance, it begins with conversational probing between the horns, while Bianco roils from the off, abetted by Rogers’ feverish heartbeat. The bassist’s slashing arco drives Dunmall to a forceful, energetic excursion. Later Dean announces his entry with an electrifying wail which presages a climax of tremendous interplay. Bianco’s multidirectional tattoo proves a near constant throughout, acting as a springboard which allows the reedmen to go wherever they choose, but even on the 28-minute duo cut, the energy levels remain high. It’s a shame the permutation of just the two reeds together wasn’t documented as well, as it is the blend of these two distinctive voices which gives the album its appeal. — John Sharpe

paul

Throughout his life saxophonist Elton Dean

had a varied number of associations and styles in which he worked with a sureness and mastery very rare. Whether straight-ahead with Harry Beckett, jazz-rock and beyond with the Soft Machine lineups, or just plain out, he did it all with grace, poise and fire.

As far as the out side is concerned you are well served by a new two-CD set of an unreleased session from 2004, appropriately titled Remembrance (No Business NBCD 59/60). Dean and a very able quartet give us extended outings. Elton plays the alto, the incandescent Paul Dunmall takes up the tenor, Paul Rogers smokes the acoustic bass, and the ever-stoking Tony Bianco gets at the drums.

It’s a sort of round-robin set. Paul takes the first number with rhythm, the full quartet goes at it for the second, the rhythm section takes it alone in the third segment and Elton joins them for a trio on the fourth.

It’s free-out jazz wall-to-wall with lots of inspiration and fire. It is a testament certainly for Elton’s way with this form, but Dunmall, Rogers and Bianco sound fabulous as well.

All I can say is you need to hear this one! — Gregory Edwards

dunmall

Alto saxophonist Elton Dean

was a powerful member of the British progressive music scene from free jazz through his work with Soft Machine and its offshoots. Recorded in London during 2004 this is a stellar collective session with Paul Dunmall on tenor saxophone, Tony Bianco on drums and Paul Rogers on bass. This double disc set is made up of four lengthy performances featuring different configurations of musicians. “Trio I” opens the album with the Dean/Rogers/Bianco unit, where Dean’s alto weaves notes in calamitous fashion along with with brooding bowed bass and agile drumming. Rogers’ dexterous bowed bass adds a dark texture to the music, and coupled with Bianco’s unpredictable drumming they make for a formidable pair. Paul Dunmall’s dusky and yearning tenor joins the fray on “Quartet” using his brawny stature to develop a muscular and lean approach. The music on this performance develops some very exciting interplay of horns with thick throbbing bass and powerfully rhythmic drumming providing even more energy. Alto and tenor saxophones mix and match with varying hues, creating music that is capable of ferocious power and intensity even thought there is little or no pre-composed material. The horns are stripped out on “Duo” leaving Rogers and Bianco to develop a bass and drums conversation that is very impressive in variety and elasticity of movement. Things come full circle with the concluding “Trio II” developing an amalgamation of the discipline and refinement that builds to a thrilling collective finale. — Tim Niland

tony

 

Double CD version (incl. shipment cost world-wide)

€ 21.00
Quantity

One thought on “Elton Dean | Paul Dunmall | Paul Rogers | Tony Bianco | Remembrance | No Business Records

  1. Nu ska det bli lite nörderi. En lååång recension som kanske inte är en recension utan mer av en analys. Ibland måste man gräva ner sig. Vända och vrida. Plocka isär. Hängivelse. Jag älskar musik! Så, här kommer mina funderingar kring den förunderliga skivan Remembrance.

    Först, en mycket kort presentation av de fyra musikerna:
    Elton Dean, aktiv på den brittiska musikscenen sedan slutet på 60-talet. En av pionjärerna inom frijazzen men också inblandad i den progressiva rocken i början på 70-talet. Spelar förutom altsax även saxello. Paul Dunmall, aktiv som musiker i 35-40 år, spelar på Remembrance uteslutande tenorsaxofon, men trakterar flera träblåsinstrument och är också den som på störst allvar infört säckpipan i den fria jazzen. Paul Rogers har lika länge figurerat på den brittiska jazzscenen och utgör tillsammans med Dunmall halva den fantastiska kvartetten Mujician (med Keith Tippett och Tony Levin som andra halva). Slutligen, Tony Bianco, amerikansk trummis som har trummat bakom många stora musiker från både USA och Europa. Har spelat mycket med både Dean, Dunmall och Rogers.

    Remembrance är inspelad i London 2004, två år innan Deans tragiska frånfälle. Det är en studioinspelning, men den har ändå en viss “live-känsla”. Kanske beror det på att musikerna låter musiken ta tid, alla sträcker ut och spelar precis allt det de vill så länge de vill. De känns avslappnade, den lite stela studio-situationen till trots. Så, här har vi fyra supermusiker som gör en dubbel-CD med nästan två timmar musik. Tungt. Då tar de det otroligt smarta beslutet att spela in olika konstellationer; CD 1 presenterar en trio och en kvartett medan CD 2 innehåller en duo och ytterligare en trio. Omväxling. Som även leder till något större. Jag återkommer till detta.

    Den första trion med Dunmall/Rogers/Bianco får en rivstart och drar iväg utan att titta bakåt. Det är bubblande intensiv frijazz. Dunmall spelar ganska ren tenor med väldigt lite “extended techniques”. Han använder saxens “naturliga” toner vilket är ganska ovanligt inom den fria improvisationen. Jag hör till och med ekon av Wayne Shorter. Dunmall har en mustig ton som det märks att han har jobbat med. Hans fraseringar är fyllda av lugn och erfarenhet. Trummor och bas spelar rollen av ett ganska traditionellt komp. Trummorna rör runt i grytan medan basen kryddar. Rogers spelar dock på en något ovanlig 7-strängad (!) kontrabas och hans basspel bjuder på ett brett spektrum av toner som låter lätt och fint. Ett lite annorlunda sound. Kompet ligger bakom Dunmall och ömsom leker med och ömsom retas med honom. Rogers och Bianco ser till att hålla musiken kokande, de verkar inte ha en tanke på att slappna av och tappa fart. Trio-stycket ångar på i 23 minuter och intensiteten är genomgående hög. Jag tycker att det funkar bra och förblir intresserad från första till sista tonen.

    Kvartetten har ett liknande upplägg; högoktanig frijazz som rusar framåt utan uppehåll. Det låter som att musikerna har kul. Speciellt de gamla goda vännerna Dean och Dunmall. Saxofonisterna står sida vid sida, dunkar varandra i ryggen. Det är deras show och de gör det bästa av sina 37 minuter i rampljuset. De få stunder där kompet får möjlighet att säga sitt blir mer som små parenteser, mellanakter innan saxofonisterna kan sätta igång igen. Vilket inte alls är dåligt, men det blir så tydligt att det finns utstakade roller inom musiken; saxofoner som soloinstrument, trummor och bas som komp. Varför ifrågasätts inte dessa roller oftare? Å andra sidan kan man också bara gilla saxofon och utan att gnälla lapa i sig ton efter ton tills man nästan spricker.

    Duo-spåret är lite kul på grund av den inte helt vanliga instrumentationen kontrabas/trummor. Musikaliskt låter det likt de förra två spåren, man får nästan känslan av att man bara klippt bort saxofonerna och låtit kompet bli kvar. Rogers är ingen solist direkt utan det låter som att han och Bianco spelar bakom en spöksaxofonist. Lite underligt att ingen av herrarna varken tar för sig och leder eller tar ett steg tillbaka och låter den andra leda. Som ett tåg utan lok.

    På det andra trio-spåret är det Deans tur att saxa sig genom 26 minuter av ditt liv. Och han gör det med stil. Det är elegant saxofonspel som har nära till melodier. Det är svårt att tänka sig att Dean bara något år efter denna kraftfulla uppvisning skulle insjukna och slutligen gå bort. För svaghet finns det inga spår av i hans spel. Styrka, lugn och självsäkerhet finns det dock massor. Än en gång kör kompet samma grej som de gjort från första spåret på skivan. De har verkligen hittat sin grej. Dean är jättebra på detta triospår och det blir en fin avslutning på Remembrance.

    Så, det var det hela. Fyra starka spår med högkvalitativ frijazz. Så enkelt är det. Eller inte. Det finns ett annat sätt att lyssna på Remembrance, ett sätt som bidrar till en större och mer invecklad bild. Mosaiken avslöjar inget bit för bit, den är formlös på nära håll. Ta ett steg tillbaka. Plötsligt finns något annat där. Poängen är; lyssna på båda skivorna i ett svep utan uppehåll. Då går Remembrance från att bli en bra frijazzskiva till att bli en studie i form, matematik och grekisk filosofi.

    Remembrance har ett extremt enhetligt utförande och musiken har sin tydliga karaktär hela vägen skivan genom. Soundet, innehållet och utförandet är otroligt starkt uttalade. Denna musikaliska röda tråd ger intrycket av ha lyssnat på ett enda tvåtimmarsspår, inte fyra kortare stycken. Och om man tittar och lyssnar noga på skivan skönjer man ett spännande mönster; på första spåret presenteras Dunmall, på andraspåret kommer Dean in och konverserar med Dunmall, tredje spåret är interludet där kompet återställer formen, och sedan på fjärde spåret kommer den andra saxofonisten, Dean, och säger sitt i trioformatet.

    Tänk er nu att vi komprimerar spåren. Vad ser vi då? Solist (spår 1), tutti (spår 2), interludium (spår 3), solist (spår 4). En musikalisk form. På Remembrance blir det emellertid i mastodontformat, där “solisten” eller “interludiet” utgörs av ett helt spår. Men det slutar inte där. Varje enskilt spår innehåller i sig sin egen form med solist/interludium/solist. Eller så här, tänk er en jazzstandard med formen AABA, fast där varje A och B är en hela jazzstandards i sig. Som i sin tur är jazzstandards i sig, ad infinitum. Ett annat exempel, en poplåt, med delarna vers/refräng/brygga… Som i sig är hela poplåtar. Rekursion är ordet. Former uppbyggda av former. Allt hänger ihop. Mikrokosmos och makrokosmos.

    Det som syns i varje del återfinns även i det stora hela. Orsakssamband. Frågan är om det var avsiktligt att skapa denna storform på Remembrance eller om musikerna bara sökte balans och enhetlighet. För det är inte på något sätt uppenbart att en hel värld döljer sig i skivan, men den med skarpa öron och ett stort tålamod kan ändå urskilja det. Den som tar sig igenom skivan kommer utmattad att få sin belöning. Den kommer att känna det mäktiga i att ha upptäckt något stort i det lilla. Bitarna faller på plats. Kontinuitet. Ett nytt sätt att lyssna. Fascinerande.

    Efter denna detaljerade analys kan jag dock även sammanfatta musiken på Remembrance ganska enkelt. Man behöver inte göra det så svårt för sig. Man kan bara lyssna rakt upp och ner också. Det är i ärlighetens namn musik som det redan finns mycket av och som inte bjuder på så många överraskningar. Men det man inte får glömma bort är att bra musik inte nödvändigtvis behöver vara nyskapande (och vice versa…). Ibland kan det bara få vara bra. Och det är Remembrance. Det är bra musik. Enkelt va?

Leave a Review